JOHANNESGÅRDEN

 

  MEDITATIONER

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

4:e Söndagen i advent
När det Judiska folket kommit till Jerusalem och hade David som konung, hade Gud lovat en tid av fred. Kungens rikedom var stor och han byggde en värdig boning åt sig. Grann folken runt om Jerusalem, hade byggt präktiga tempel för sina gudar. Kung David ville göra samma sak för Israels Gud, som hade tältet som sin boning. David var nog så bestämd, för att genomföra sitt projekt, att han inte hade någon möjlighet att lyssna till Herrens röst. Profeten Natan återger till David Guds ord, att han själv skall bygga ett hus åt kungen (2Sam 7:11). Gud vänder på Kung Davids generositet.
David byggde inget tempel men det gjorde hans tronföljare. Templet revs flera gånger och definitivt år 70 av Romarna.
Denna Guds generositet var inte enbart riktat till Kung David. Det var något som han erbjöd mänskligheten, med början till Maria. Hon som var trolovad med Josef i Davids släkt. Hon skulle föda (ett millennium) senare Jesus, Emmanuel (Gud med oss).
Den helige Stefanos, påminner att ”Den Högste bor dock inte i något som är byggt av människohand” (Apg 7:48) alltså inte av stenar eller cederträ och Paulus leder oss vidare, när han säger till sin församling i Korint: ”Vi är den levande Gudens tempel” (2 Kor 6:16). Det har vi blivit genom dopet. Låt oss ordna våra hjärtan så att vi kan känna igen den levande Guden Jesus. Att vi där alltid kan säga ja, till Guds vilja, även om vi inte förstår hur detta skall ske (jfr Luk 1:34). Det är i hjärtat som vi lever med Gud i en ömsesidig kärleksrelation och i denna intima relation kan säga: Ske din vilja inte min. Närmare honomkommer vi inte.

3:e Söndagen i advent
Dagens läsningar handlar om den sanna glädjen. Vi firar glädjens söndag eller Gaudete söndagen. En tanke som har slått mig genom tiderna är: kan man få sann glädje utan att åtminstone skönja Herrens vägar för oss? I bedrövelsen förstår vi att något måste ändras för att följa Guds vilja.
Tankarna går till Israels folk när de återvände från fångenskapen i Babylon på 500 talet före Kristus, och hade kommit till det efterlängtade Jerusalem. Denna glädje sjung psalmisten: När Herren vände Sions öde, då var allt som om vi drömde: vi skrattade, vi sjöng av glädje, och jublet steg från våra läppar. (Ps 126) Men glädjen förbyttes mot bedrövelse när folket upptäckte att Jerusalem var styrt av olika ockupationsmakten. Där fanns inte det rike som Gud hade lovat dem.
Det Israeliska folkets längtan efter Guds rike och det måste om definieras.
Profeten, i Jesajas bok hade redan profiterat om det. Han var smord till profet och Guds ande talade genom honom. Profeten talar om hur Guds and, som finns i honom ger en stor glädje. Han gläds över att han fått rättfärdigheten av Gud och han gläds över att Gud ger rättfärdighet åt alla folk. Det var verkligen en tröst och uppmuntran för alla som längtade till det fullkomliga Jerusalem, och han fortsätter: Den sanna glädjen finns hos dem som har öppnat sitt hjärta för Gud. Man finns det hos de sörjande, hos de fängslade och de sörjande. Vi känner igen orden från saligprisningarna.

Vi känner också igen orden från Marias lovsång: Min själ prisar Herrens storhet … min ande jublar över Gud, min frälsare …han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna …Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer.    Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid. Vilken glädje över att ha funnit Guds väg och att vara hans tjänarinna och föda Guds son.

Paulus väntade inte på den historiske Jesus. Han uppmanar församlingen i Thessaloniki att i glädje vänta på den Kristus som kommer vid tiden slut. Han ber sin församling att urskilja vad som är gott från det som är ont och hålla sig borta från det onda. Det är en god regel att hålla sig borta från det onda och dess lockelser.

Vi kan förlita oss på att Kristi ande verkar i oss för att vi skall kunna välsignas av Gud. Kristi ande som fanns från begynnelsen; blev människa för att leva bland människorna. Johannes döparen kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset. Kristus gick före Johannes eftersom han fanns före Johannes.

Många undrade vem Johannes döparen var? Skulle han vara Elias, profeten, messias? Johannes svarar dem som måste veta, att han är rösten i öknen som säger: gör vägen rak för Herren, för den kommande messias. Johannes drog sig tillbaka för att visa vem den riktige messias är. Är det också vår uppgift att dra oss tillbaka för att visa vem som är den riktige frälsaren, Kristus?
Igen behövs en urskiljning. Det är lätt att ta fel på vem som är frälsaren. Historien har lärt oss det. Till och med diktatorer eller gurun som ger recept på lyckorus, för att inte tala om mammon som ger bländverk i kommersialismen har fått status av messias.

Låt oss med Paulus säga: ar alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud.

Meditation 2:a söndagen i Advent

Andra Söndagen i Advent handlar om befrielse, men också om att låta Kristus verka i oss. Jag antar att alla, i dessa tider, väntar på befrielse från pandemin. Den har verkligen ställt till det för oss, i våra liv. Vi kan inte umgås med våra medmänniskor, så som vi är vana vid eller som alltid har gjort. Julfirandet, med vänner och släkt, är hotad! Det är till och med så att en viss misstänksamhet har inplanterats i våra relationer. Vågar vi verkligen tro att grannen, inte har viruset och kan smitta oss.
Israels folk, som ett århundrade före Kristus också längtade efter befrielse, hade blivit tillfångatagna av den Babyloniska krigsmakten och förts bort från Jerusalem till Babylon i exil. De längtade efter någon som skulle befria dem, och föra dem tillbaka till Jerusalem. Någon hade säkert resignerat och vågade inte längre tro på någon befrielse.

Profeten Jesaja, var en profet som verkligen uttryckte sin längtan tillsammans med folket, efter messias. Vi kan känna med honom när Gud ber honom att predika för folket, att vedermödorna är slut och att deras missgärningar är förlåtna. Profeten blir ivrig; han gör allt för att underlätta för den kommande. Profeten proklamerar, de ord som Johannes döparen senare skall upprepa: Bana väg för Herren; gör hans stigar raka. Det är ett glädje bud som Profeten ger. Johannes döparen tar upp profetens ord och förtydligar att det är genom människans väg till omvändelse, som Jesus Guds älskade Son, kommer till oss i världen för att ge oss förlåtelse.
Omvändelse, blir vi varse om, när vi till exempel reflekterar, på kvällen över dagen som varit. Omvändelse, har två sidor: dels handlar det om att se tillbaka över dagen som varit och se vad som var fel; se var Kristus inte var med oss under dagen och be om förlåtelse, dels handlar det om att se framåt i livet och be vår Herre att han skall vara med oss, hela den kommande dagen, och alltid i framtiden; be om hans hjälp, att inte upprepa det som var tokigt. I omvändelsen finns plats för biktens sakrament.
Vi kan identifiera oss med psalmisten (ps 85). Han blev visserligen befriad från exilen i Babylon, men det fattades något. Fortfarande ställer han frågan: vad kommer Gud att säga? Svaret är: Herren skall ge oss vad gott är och vårt land skall ge skall ge sin gröda. Rättfärdighet skall gå framför honom och stadigt följa i hans spår. Psalmisten väntar på att messias skall komma.
För oss, har messias Kristus verkligen kommit in i tiden, år 0; han har även kommit in i våra hjärtan genom dopet, men låter vi honom genomsyra vår vilja och all som vi gör? Så att rättfärdighet skall gå framför honom. Är det inte det, som vi ytterst längtar efter? Så att vi kan leva med samma kärlek som Kristus har visat oss? Gud vill att vi skall vara fullkomliga och därmed komma in i Guds kärleksfulla rike. Det blir vi genom att låta Kristi ande blåsa i oss.
Kraften kommer till oss inte bara genom bön, som vi riktar till Fadern, men också genom kommunionen, där Kristus är närvarande och verksam. Där han visar oss vägen, som leder till kärlek mellan människor och mellan människor och Gud.
Låt oss öppna våra sinnen så att vi alltid hörsammar Kristi uppmaning i våra liv.

Dk Daniel Pauchard

Adventsmeditation 28/11 2020

Någon frågade, varför skall man fira Jul och advent som en förberedelse inför Julen? Det har ju redan skett. Jesus föddes ju för något mer än 2000 år sedan. Det känns som om man är fast i ett ekorrhjul. På samma sätt som hedningarna firade ljusets högtid på midvintersolståndet. Det var ett uttryck för något cykliskt, något återkommande: ljuset kommer tillbaka och det blir vår. Sett från den synvinkeln blir advent och jul något som återkommer varje år: där vi förbereder oss med att köpa julklappar och får tillfälla att äta gott en kväll med familjen och vänner. Men det handlar om så mycket mer.

Det är bara som troende på Kristus som man kan förstå advent och julens innebörd. Advent betyder väntan. Väntan på att på att Kristus frälsaren kommer till världen. Det gjorde Israels folk i gamla testamentet. Det kan vi läsa om i första läsningen för söndagen i 1:a advent. Där profeten Jesaja längtar efter att Gud skall komma till världen och styra sitt folk. Psalmisten längtar efter hjälp från Gud i ps 80: Lyssna, Israels herde, du som leder Josef som en fårhjord, du som tronar på keruberna, träd fram i glans. Vi kan riktigt leva oss in och känna med Jesajas, psalmisten eller Israels folk i sin längtan.

Men vi vänder oss mot framtiden.

Jesus bultar på porten till vårt hjärta, varje dag, varje stund för att komma in i våra hjärtans kammare, så att vi kan bemöta varje människa och händelse med samma kärlek som Jesus har haft för oss. En förberedelse i advent är att urskilja hur Jesus påverkar varje människa som vi möter. Som ett exempel har en syster från le centre spirituel du Cénacle, berättat hur hon läser tidningen varje dag, med fokus på var fanns Jesus och den kärlek som han utstrålar i alla händelser som tidningen rapporterar om.

Vår väntan har också en eskatologisk dimension; vi väntar på Kristus som kommer vid de yttersta tiderna. Det är ingen passiv väntan, tvärton. Någon har gjort en liknelse att Kristus är som en het metall som man häller i en form. Vi är högst delaktiga i hur formen ser ut. På samma sätt är vi delaktiga i hur vår värld är, vid tidens slut, när Kristus kommer.

Låt oss i sann glädje förbereda oss inför Kristi ankomst.
Dk Daniel Pauchard